´

Jaa det är precis så jag känner, förolämpad. Fan. Det här känns skit, vad ska jag säga liksom? Jag förstår inte hur en vän kan trycka ner än när den vet att man blivit sårad. Sårad av någon man älskar. Hur kan än vän göra narr av en bara för att man är fundersam och inte skrattar åt allt? Är det de man kallar vän? Jag trodde att det var i sånna här lägen man peppade varandra och försökte få den andra glad ist för att få den börja gråta. Fan säger jag bara, varför ska alla andra bry sig när inte ens du kan? Jag bara undrar.


FAN. Hur kan man INTE ORKA säga hej till någon man älskar? Jag har tusen frågor utan svar... ÄLSKAR DU ENS MIG? VA?! Vet du en sak? Jag orkar inte mer, jag vet inte ens om du är värd mina tårar. Du fattar ju inte ens själv varför jag gråter. Du förstår ju ingenting. Kan du inte bara kliva ur ditt jävla skal och se! Se med öppna ögon. Se det alla andra ser! Se det som får mig att gråta! Hur många gånger tror du att du klarar av att laga ett blöndande hjärta? Tyvärr tror inte jag att du är stålmannen och klarar av det så många gånger till. Men du har jävligt tur. För jag förstår inte när jag borde släppa taget och gå vidare. Kanske var det dax för det för riktigt länge sen. Men jag väntar på ljusare stunder. Jag väntar på att du ska våga hålla min hand och säga det här är flickan jag älskar. Men om du inte kan det, säg mig hur ska jag då finnas? För snart finns jag bara i dina tankar. Fan för det här. Du orkar inte klämma fram ett hej och jag orkar inte stå på mig längre! Ni har sårat mig snälla älsklingarna små förstå det!

Jag önskade att du som vän kunde finnas vid ens sida när man som mest skulle behöva ett leende på läpparna.