´

Timmarna går och jag börjar drabbas av panik. Seriöst allting bara försvinner... Tiden tickar och ögonblick som just varit kommer aldrig tillbaka. Ögonblick som man knappt kunde ana väntar på en. Har allting verkligen en mening? Eller är det något vi inbillar oss bara för att kunna skylla på nånting, för att lätta på sorgen? Jag vet inte om man vågar tro på ödet? Vem skulle ha suttit och planerat allt detta? För vilken nytta? Däremot så kan jag tro på att allt ont har något gott med sig, för man lär sig alltid något av allt.  Rätta mig om jag har fel. Jag tror att det mest handlar om vad man väljer själv, om man väljer att se dom ljusaste sidorna i dom mörkaste. Livet är fan den fetaste gåtan ever. När allt tar slut, är det helt slut då eller finns evigt liv? Ingen som vet.