´

Här är ett sms som jag skrev för ett tag sen, kännde bara att de passade så bra just nu, precis som jag känner just nu:


Jag känner hur mina ögon fylls av tårar, tårar som bär sorg.
Jag känner hur hjärtat brister. Precis som det gjort förr.
Jag vet att det läker, jag vet att det blir bra igen.
Men jag förstår inte varför jag är så ömm.
Jag vet inte vad jag håller på med.
Jag står här och stampar på samma ställe, kommer ingen vart.
Vet inte vilken väg jag ska gå.
Vet inte vilken grind jag vill passera.
Eller vill jag bara vara kvar?
Är jag rädd för att allt ska bli bra igen?
Eller blundar jag för det som oroar mig mest.
När ska jag bli ensam kvar?
När är det min tur att säga adjö?
Tankar som flyger omkring tårar som rinner och hjärtan som brinner.
Jag vet vart jag vill.
Jag vet vart jag ska.
Men varför händer ingenting?
Varför släpper jag inte taget?
Jag vet att det inte är fel på dig eller mig.
Bara jag som inte är redo.
Redo för att bli lycklig.
Jag måste få gråta klart.
Måste få vara jag.
Måste få känna närhet.
Nej nu pressar det hårt i tårkanalen och boken lockar.
Måste läsa mer, måste känna mer.
Pain Pain Pain.